Valfrihet på riktigt?

Vi närmar oss höstens val. Om fem månader är det avgjort vilka som skall styra Sverige under de kommande fyra åren. Oavsett vilket parti eller vilken gruppering som får uppdraget, kommer de att behöva hantera resultatet av vår demografiska profil. Befolkningen blir allt äldre och trycket på vårdsystemet, anpassat boende, tillgänglighet till lokaler och kommunikationer med mera, kommer att öka. Även om dagens äldre är vid betydligt bättre hälsa än motsvarande grupp var för 30-40 år sedan, kommer ändå en dag när det behövs mer resurser. Man kan med fog förmoda att vi byggt upp en ”svallvåg” av friska äldre som kommer att behöva betydligt mer insatser när de närmar sig slutet av sin levnad. Av erfarenhet vet vi, att vårdinsatserna blir allra störst under de sista åren av livet. Det finns inget som talar mot det.

Beredskapen att möta den här situationen verkar vara liten. Förmodligen är det ändå insikten om kommande utveckling, som gjort att våra politiker drivit målsättningen, att alla skall ha möjlighet att bo kvar i sin ordinarie bostad till livets slut. Tanken är vacker, men hur realistisk är den och hur stor är omsorgen om och förståelsen för människan? Jag tror att det handlar mer om att få de offentliga finanserna att gå ihop. Tittar vi på utvecklingen av antalet platser i särskilt boende, d.v.s. det som förr kallades sjukhem, har dessa minskat med drygt 30 % under en period på drygt tio år, från ca 125.000 till 85.000. Hemtjänsten, som skall göra det möjligt att bo kvar hemma, har dock inte ökat i samma omfattning. Med den här utvecklingen har möjligheten, att välja omständigheterna kring sina sista år, helt upphört. Verkligheten kommer att drabba alla, även politiker som verkat för kvarboendet. Jag tänker på Gertrud Sigurdsen, tidigare S-minister och stark entusiast för kvarboendet, som nu, vårdbehövande och över 90 år, haft utomordentligt svårt att få en plats i särskilt boende.
Vi behöver få en verklig ändring av systemet. Börja med finansieringen och inför en vårdpeng som är lika för alla och som garanterar en god lägsta vårdnivå. Låt sedan den som vill välja standard och utförande få göra det utifrån sina personliga ekonomiska förhållanden. Det skulle också skapa en välbehövlig konkurrens mellan de olika företag, privata som kommunala, som är verksamma inom vård- och omsorg. I dag styrs verksamheten av kommunala upphandlingar, både vad gäller innehåll och kvalitet. Att det sedan brister, vad gäller kontrollen av att man får det man köpt, gör inte saken bättre. Man kan också känna förundran, över att vår möjlighet att använda våra pengar på ett sätt som ger oss bättre livskvalitet i slutet på vår livsresa, upphör när det gäller vård och omsorg.

Vård och omsorg om äldre behöver fler privata aktörer. Det finns flera orsaker till det. Det är en omöjlighet för det allmänna att klara de enorma investeringar som behövs för att bygga ut äldreomsorgen. Skall vi bo kvar i vår ordinarie bostad, måste man vara medveten om att det är bara ett litet antal bostäder som är lämpliga. Den största andelen bostäder kommer inte att klara kraven på att ha en god arbetsmiljö. Hygienutrymmen, dörrbredder, rumsdispositioner, tak starka nog att montera liftar i o.s.v., kommer att vara avgörande för möjligheterna till kvarboende. En annan fråga är också om vi verkligen vill bo kvar hemma? Tanken är vacker men kan resultera i grymhet. Tvångsisolering i hemmet är nog inte vad man önskar sig. ”Ingen grymhet är så stor, som den som begås av välvilja” sade en gammal erfaren sjukhemsföreståndarinna. Är vi inte där nu?

Skall vi klara valfrihet på riktigt, behöver vi fler som är beredda på att både investera i och driva bostäder för äldre. Stat, landsting och kommuner har en tröghet i beslutsprocessen som gör att de inte kommer att klara av det. Jag tror inte heller att det finns politiska ambitioner att via skattesystemet finansiera den utbyggnad som behövs.

/Sven Erik Peterson

Lämna en kommentar

*