Vare sig man är djupt troende eller inte, finns insikten att kyrkan och dess värderingar har lagt grunden till och format vårt samhälle till vad det är i dag. Det är framför allt de etiska regler som kyrkan står för och som finns i de tio budorden. Det är det bäst förankrade ”policydokument” man kan finna. Under mycket lång tid, i vårt land ca 1000 år, har man målmedvetet arbetat med dessa förhållningsregler som rättesnöre. De har blivit grunden för våra värderingar och lagstiftning. Ingen annan organisation har den historiska bakgrunden och genomslagskraften. Kyrkans väsen och värderingar går igen i allt och formar vårt liv och vardag.

Kyrkan riskerar att föra en tynande tillvaro och att den plattform av trovärdighet och värderingar, som under mer än 1000 år byggts upp, raseras. Kyrkan måste kliva ut ur sin isolerade tillvaro, aktivt delta i samhällslivet och visa den predikade människokärleken på ett mer handgripligt sätt. Vill man få stöd och engagemang från medborgarna, måste man inse att det är dags att också ställa upp på människornas sida. Det måste finnas synliga och handfasta bevis för att kyrkan har ett djupt och genuint intresse för människorna i deras vardag. Behovet är stort.

Under århundraden har man haft en ledande ställning inom sjukvård och undervisning, men man tycks ha abdikerat ifrån de flesta områden som gäller samhällstjänster.

En relevant fråga är varför inte kyrkan har intresserat sig för äldreomsorgen. Inom äldrevården skulle man kunna stå för en välbehövlig motvikt till marknadskrafterna. För de flesta har turbulensen och kvalitetsfrågorna kring äldrevården väckt starka känslor. Kyrkan skulle kunna vara normgivande när det gäller frågor som rör etik, moral, värdighet, självbestämmande o.s.v. Det kristna budskapet kan, precis som nu, lämnas vid gudstjänsterna, i fysisk och praktisk handling kan man visa det inom äldreomsorgen. Allt större andel av befolkningen blir äldre och försörjningsbördan skall klaras av allt färre. Vi behöver fler aktörer inom vård och omsorg och som drivs med andra syften än enbart lönsamhet. Det är inte frågan om att driva äldrevård som man måste stödja ekonomiskt. En välskött verksamhet kan mycket väl gå runt och lämna bidrag till fortsatt utveckling.

Kyrkan är en fullt normal aktör inom vård och omsorg. Längre tillbaka i tiden har vi klostrens särställning och kunskap. Ersta Diakoni, Immanuelskyrkan, Bräcke Diakoni är alla goda exempel i vår tid. Det finns säkert fler verksamheter på kristen grund, men anonymiteten och det svala intresse man visar från Svenska Kyrkan centralt är påfallande. Var finns Svenska Kyrkans engagemang för de äldre, som dessutom är de mest trogna kyrkobesökarna? Med sin spridning över hela riket, har Svenska Kyrkan en marknadsfördel som ytterst få kan mäta sig med. Det är dags för en mer engagerad inställning till den världsliga tillvaron och våra åldrande medmänniskor. Då kan man göra riktigt stor nytta och kärleksbudskapet får ett verkligt värde.

Vår Herre klarar sig alltid, tillvaron är faktiskt svårare för människorna.

Sven Erik Peterson

I sin ledarspalt i Norrtälje Tidning den 9 februari konstaterar chefredaktören Reidar Carlsson att det är rimligt att fler betalar mer för äldreomsorgen. Även om SKL:s dystra perspektiv, som skulle innebära 13 kr skattehöjning på 25 år för att klara äldreomsorgen, inte tycks slå in, har vi ändå en besvärlig finansieringssituation. För närvarande tycks vi klara läget hyggligt, men det är förmodligen en kortvarig glädje. Gruppen pensionärer har förmodligen aldrig någonsin varit i så gott skick som i dag. Men, det kommer att ändra sig. Även den friska och pigga pensionärsskaran kommer att bli skröpligare och ha större behov av vård och omsorg än i dag. Man skulle kunna säga att vi har en våg av äldre som ännu inte nått omsorgens strand. Statistisk är vårdkostnaderna är högst i livets slutskede, oavsett när det inträffar. Det är vad vi har att se fram mot!

Om vi inte accepterar tesen, att ”elände fördras bäst om det delas av alla”, måste vi få ett annat finansieringssystem. Det är ingen ny fråga. Att arbeta med högre privata avgifter har diskuterats i omgångar. Redan i början av 90-talet kom ett offentlig utredning som behandlade den frågan. Politiskt konstaterades att det var riskabelt att införa privata avgifter i någon större utsträckning eftersom det skulle kunna urholka skattebetalningsviljan. Det är att misstro medborgarnas intellektuella förmåga. De allra flesta är väl medvetna om att äldreomsorgen kostar. Inför man en äldrepeng som ger alla samma bastrygghet, skulle man kunna åstadkomma en rejäl förbättring och dessutom skulle verklig valfrihet kunna bli verklighet. Utvecklingen av äldreboenden, vård och omsorg skulle kunna ta fart.

Finn Bengtsson och Margareta B Kjellin har i sin Riksdagsmotion 2014/15:2401 på ett förtjänstfullt sätt motiverat varför en äldrepeng skulle ge stora fördelar för både de äldre och samhället.

När blir det verklighet?

Sven Erik Peterson