I sin ledarspalt i Norrtälje Tidning den 9 februari konstaterar chefredaktören Reidar Carlsson att det är rimligt att fler betalar mer för äldreomsorgen. Även om SKL:s dystra perspektiv, som skulle innebära 13 kr skattehöjning på 25 år för att klara äldreomsorgen, inte tycks slå in, har vi ändå en besvärlig finansieringssituation. För närvarande tycks vi klara läget hyggligt, men det är förmodligen en kortvarig glädje. Gruppen pensionärer har förmodligen aldrig någonsin varit i så gott skick som i dag. Men, det kommer att ändra sig. Även den friska och pigga pensionärsskaran kommer att bli skröpligare och ha större behov av vård och omsorg än i dag. Man skulle kunna säga att vi har en våg av äldre som ännu inte nått omsorgens strand. Statistisk är vårdkostnaderna är högst i livets slutskede, oavsett när det inträffar. Det är vad vi har att se fram mot!
Om vi inte accepterar tesen, att ”elände fördras bäst om det delas av alla”, måste vi få ett annat finansieringssystem. Det är ingen ny fråga. Att arbeta med högre privata avgifter har diskuterats i omgångar. Redan i början av 90-talet kom ett offentlig utredning som behandlade den frågan. Politiskt konstaterades att det var riskabelt att införa privata avgifter i någon större utsträckning eftersom det skulle kunna urholka skattebetalningsviljan. Det är att misstro medborgarnas intellektuella förmåga. De allra flesta är väl medvetna om att äldreomsorgen kostar. Inför man en äldrepeng som ger alla samma bastrygghet, skulle man kunna åstadkomma en rejäl förbättring och dessutom skulle verklig valfrihet kunna bli verklighet. Utvecklingen av äldreboenden, vård och omsorg skulle kunna ta fart.
Finn Bengtsson och Margareta B Kjellin har i sin Riksdagsmotion 2014/15:2401 på ett förtjänstfullt sätt motiverat varför en äldrepeng skulle ge stora fördelar för både de äldre och samhället.
När blir det verklighet?
Sven Erik Peterson