Det är politiskt svårt att lösa den bristande rörligheten på bostadsmarknaden. Men ett riktat stöd skulle kunna vara effektivt och inte kosta lika mycket som att helt ta bort reavinstskatten. Exempelvis genom att slopa hela reavinstskatten för dem som bott länge i samma bostad, som är över 64 år och som flyttar till mindre, skriver Faradj Koliev (S).
Frågan om rörligheten på bostadsmarknaden är en central del av det svenska bostadspolitiska samtalet. En bred samsyn saknas men det finns förslag från flera riksdagspartier om att sänka reavinstskatten för att få fart på rörligheten. Men en generell sänkning av reavinstskatten skulle vara dyr i relation till de kortsiktiga effekterna. Ett bättre alternativ är att slopa skatten helt för en specifik grupp – den grupp som påverkats mest av prisökningen på bostadsmarknaden och som också ofta vill flytta till en mindre bostad. Reavinstskatten (kapitalvinstskatt) bör slopas helt för personer över 64 år som bott länge i sina bostäder.
Även om de flesta är överens om att en bättre rörlighet på bostadsmarknaden är viktig så saknas samsyn kring åtgärderna. De hittills föreslagna åtgärderna, till exempel höjd fastighetsskatt, är politiskt svårgenomförbara. En effektiv åtgärd som samtidigt är politiskt genomförbar är att slopa reavinstskatten helt för personer över 64 år som köper eller hyr en bostad som är väsentligt mindre än den bostad de bott i.
Den svenska bostadspolitiska debatten handlar just nu i stor utsträckning om vilka reformer och satsningar som effektivast kan öka bostadsbyggandet och – på sistone – hur man kan se till att även billigare bostäder byggs. Enligt Boverkets rapport från 2016 behövs 710.000 nya bostäder till år 2020 för att råda bot på bostadsbristen. I juli i år justerades siffran ned till 600.000 bostäder. Men hur många lägenheter som behövs beror i högsta grad på hur vi använder det befintliga bostadsbeståndet.
På grund av prisökningen så har alltför många hushåll stora latenta skatteskulder som måste betalas vid försäljning, vilket gör det omöjligt för många att flytta till mindre boytor.
För att råda bot på bostadsbristen krävs även andra åtgärder, i synnerhet reformer för ett mer effektivt användande av befintliga bostäder. Det finns i dag ungefär lika många lägenheter per invånare som under 1990-talet, då det inte fanns någon bostadsbrist. En del röster har avfärdat påståendet att det råder bostadsbrist i Sverige bland annat med hänvisning till argumentet att många helt enkelt bor för stort. Men denna slutsats bygger på ett missförstånd eftersom det är orealistiskt att få en större grupp människor att flytta till mindre lägenheter på kort tid. Den centrala frågan är hur lätt eller svårt det är för människor att hitta en bostad, och ur det perspektivet är bostadsbristen en realitet.
Trögheten på bostadsmarknaden kännetecknas av inlåsningar i systemet som resulterar i att människor, som annars skulle vilja flytta, inte har tillräckliga incitament att göra det. På grund av prisökningen har alltför många hushåll stora latenta skatteskulder som måste betalas vid försäljning, vilket gör det omöjligt för många att flytta till mindre boytor. Samma inlåsningseffekt finns på hyresmarknaden då det finns för få hyresrätter och de nybyggda hyresrätterna kostar betydligt mer än de äldre. Konsekvenserna blir dålig matchning och ett ineffektivt utnyttjande av det befintliga bostadsbeståndet.
Den som säljer sin bostad i dag kan få uppskov med att betala skatt på vinsten, vilket innebär att man får skjuta upp betalningen av reavinstskatten, vilken utgör 22 procent av vinsten. I stället betalar man då en viss procent av vinstsumman i årlig skatt, den så kallade uppskovsskatten. Fördelen med detta är givetvis att man inte behöver lägga ut hela summan för skatten direkt. Nackdelen är att det tillkommer ränta och att skatten i praktiken kvarstår och motsvarar (ännu) ett lån för hushållet. Detta system drabbar många, inte minst storstadsborna som redan är pressade bostadsägare. Det skapar inte bara problem på bostadsmarknaden utan är i grunden också en dålig affär för hushållen.
Så varför introduceras inte reformer för att få fart på rörligheten? Det som står i vägen är huvudsakligen av politisk karaktär. Trots att det finns en bred förståelse bland politikerna för de negativa effekterna av reavinstskatten på rörligheten på bostadsmarknaden så saknas en samsyn kring detta riksdagspartierna emellan. Rent ekonomiskt innebär en generell sänkning en betydande kostnad för statskassan, något som kanske inte alltid står som den mest prioriterade kostnaden. Med tanke på att de som ägt varit gynnade på olika sätt kan det vara svårt att göra stora sänkningar av reavinstskatten utan att höja fastighetsavgiften/fastighetsskatten som en del av finansieringen – och att höja fastighetsskatten är politiskt svårt.
Ett alternativ till en generell sänkning av reavinstskatten är att slopa hela reavinstskatten för familjer/personer som bott i huset eller i lägenheten i minst 15 år som är över 64 år och som köper eller hyr något som är väsentligt mindre än det hushållet i dag bor i. Och för dem som bor i hyresrätt och uppfyller kriterierna ovan så skulle en summa på till exempel 50 000 kronor kunna ges i kontantbidrag för att täcka flyttkostnader med mera. Utformningen av liknande riktade stöd skulle helt enkelt inte kosta lika mycket som en generell sänkning och skulle sannolikt också vara mer effektivt med tanke på att sänkningen av reavinstskatten är rejäl eller helt borta. Man skulle också kunna tänka sig ett liknande stöd som skulle gälla i tre år eller mer för att få snabbare effekter. För att undvika tröskeleffekter kan man tänka sig något mindre sänkningar för de som är över 55 och som har bott mer än 10 år.
Dålig matchning på hyres– och ägarmarknaden innebär stora välfärdsförluster och medför även negativa effekter på integrationen och arbetsmarknaden. Det försvårar för personer som vill flytta till orter där det finns en efterfrågan på arbetskraft och för företag som vill locka till sig personer med rätt kompetens. Situationen i våra storstäder kräver snabba och effektiva reformer som kan sätta fart på rörligheten. Naturligtvis kräver en väl fungerande bostadsmarknad mer långtgående åtgärder som både skapar stabilitet och möjliggör för fler att skaffa sig en bostad. De förslag som lagts fram ovan göra det lättare för många äldre att ha råd att flytta och som konsekvens skulle barnfamiljer kunna flytta till större bostadsytor och långpendlare närmare sina arbetsplatser. Riksdagen och regeringen bör överväga dessa förslag för en mer välfungerande bostadsmarknad.